Varför? Vad hände efter det att Du lämnade oss på torsdagskvällen? Var finns Du?

Att Annelie inte försvunnit av egen fri vilja är helt klart, så någon kan ge oss svar på dessa frågor. Någon som tydligen klarar av att leva med svaret på frågorna.

Torsdag 18 sept 1997.
-Hej! Ska Du vara hemma ikväll? Jag tänkte komma förbi och betalar biljetterna.
-Nej. Jag ska bara handla, så kom om en stund.

När jag kom från affären satt Annelie redan i köket och väntade.

Lasse och Lena kom ner i köket och såg mycket hemlighetsfulla ut.

-Vi vet något som inte Du vet, sa de.

En snabb titt på Annelie och jag förstod - det var inte teater-
biljetterna som var det viktiga den här kvällen. Annelie hade kommit för att berätta att hon skulle bli mamma. Äntligen, efter fem månader hade hon blivit gravid och eftersom hon visste att Lena, hennes lillasyster skulle bli överlycklig ville hon komma hem och berätta det speciellt för henne.

Vem av systrarna som var gladast och lyckligast i denna stund är svårt att säga. Båda strålade ikapp. Lena var tvungen att springa och berätta för bästa kompisen att hon skulle bli moster och dagen efter fick även fröken i skolan ta del av "hemligheten".

Annelie såg verkligen fram emot sommaren. Barnet skulle födas i slutet av maj. Hennes väninna och svägerska, hade kommit hem från Rhodos för att gifta sig och föda sitt väntade barn i februari. Hela sommaren skulle sedan väninnorna och kusinerna ha framför sig och kunna ha det mysigt tillsammans på gräsmattan.

Fredag 19 sept 1997
-Annelie är försvunnen!!??

Lasse och Lena kom upp och hämtade mig i stallet.

-Annelies sambo har ringt. Annelie är försvunnen. Hon var inte hemma när han kom från jobbet. Bilen står hemma, men ingen Annelie. Han har ringt alla tänkbara kompisar, men hon finns ingenstans!

Vi skyndade oss ut till Hässleby och när jag fick höra att hon inte varit på jobbet heller sa jag till Annelies sambo att ringa polisen.

-Det här stämmer inte. Något har hänt! Du måste ringa polisen!

Sedan följde en fasansfull tid. Poliser, allmänhet, hundar helikoptrar, alla letade efter Annelie. Man kastades mellan hopp och förtvivlan. En gång såg jag genom fönstret hur helikoptern stod stilla i luften och fixerade en plats på marken. De känslor som for igenom mig då kan inte med ord beskrivas. Än idag mår jag dåligt vid ljudet av en helikopter. Varje gång kommer tanken
- är det Annelie de söker? Har de hittat henne?

Hur orkar man leva med detta?

Vi återgick till arbetet, skolan och vardagen så fort som möjligt, men det var en tung väg. Det var som att lära sig allt på nytt. Bara att handla lite mjölk i affären var en kraftansträngning.

-Får jag inte bli moster nu?
-Har ni letat ända i Kalmar?

Hur svarar man ett litet barn på dessa frågor. Hur tröstar man en liten flicka som gömmer sig i ett hörn på skolgården och med tårarna sakta rinnande säger:

-Jag vill att min syster kommer tillbaka.

Hur förklarar man att hon aldrig mer får träffa sin älskade syster, att hon aldrig får bli moster.

Tillsammans och med stöd av skolan och goda vänner har vi kämpat oss framåt bit för bit. På utsidan verkar kanske allt normalt men inuti gör det ont.

Annelie finns hela tiden i våra tankar - morgon, middag, kväll.
Ofta, flera gånger i veckan trycker sorgen på inifrån, det är som hjärtat ska brista och tårarna bara rinner.

Vi fortsätter att leta. Lasse har varit ute snart varje helg och letat. Goda vänner och även för oss okända personer hjälper också till att leta.

Vi kan inte få Annelie tillbaka, men låt oss i alla fall hitta henne och ge henne en hederlig begravning.

Ingrid Ojonen